Obearbetad ilska

[Purple Qequmi]

Hur gör man för att få bukt med ständig ilska som aldrig släpper, trots att man försökt olika saker? Jag är arg, ledsen, rasande och frustrerad över sådant som folk sagt och gjort under en period på flera år, och det tar så mycket energi av mig som jag skulle behöva till annat!Det gör att relationer till vänner (som INTE hör till de som varit elaka, och som inte har något alls med min ilska att göra) påverkas negativt, på det sätt att jag inte pallar att umgås och att jag inte riktigt litar på andra. Jag är bara trött, ledsen, bitter och grinig jämt, rent allmänt. Även om jag ofta är “ute bland folk” och tycker om att småprata, jag kan ha roligt och trevligt och så, går inte ständigt och tänker på det här, men det finns hela tiden i bakhuvudet och påverkar! Jag har nu insett att jag inte lyckas få bukt med det här och ta mig ur det själv, och att jag behöver hjälp av någon. Men jag har haft otur senaste tiden på så sätt att mina bokade tider blivit inställda då både min läkare och min psykolog blev sjuka. Och nu är de sjukskrivna ett tag framöver. Jag har jagat efter någon annan som jag kan prata med, men inte fått tag på någon. Nu är det fredag kväll och jag tycker att helger kan vara hemska på det sättet att det inte går att få tag i folk, man är liksom utlämnad till sig själv. Att ringa jouren och prata med någon total främling ser jag ingen större mening med; hen känner ju inte mig och vet inget om mig och hur jag fungerar, eller om min historia.. jag behöver kontinuerlig kontakt med samma person, och inte bara ett enstaka samtal med nån jag aldrig kommer att prata med igen!

Jag är desperat nu och jag är less på att klara av allting själv, det går inte längre, jag måste ha hjälp! Vet inte vad jag förväntar mig att få för hjälp här, men jag måste skriva av mig!!

Psykiatrin i min hemstad behandlade mig hemskt och jag fick bara värre problem av dem än jag hade innan.. och i Stockholm är det för många som behöver hjälp, ingen har TID att se en eller bry sig där.. Nu bor jag i en liten kommun där folk faktiskt ser en och bryr sig. Jag är ovan vid att bli bemött med respekt och vänlighet av både vården och vanligt folk, så jag har inte varit mottaglig för hjälpen de erbjudit mig hittills. Men nu ska jag göra allt för att få den hjälpen jag borde fått för många år sedan och verkligen inte ge mig förrän jag får den!

[Blue Sycita]

Vet inte om du provat de, men har du provat att skriva av dig? Du skriver ett brev till personen om de som gjort dig arg eller ledsen, påminner den om vad som hände och hur det fick dig att må. Skriver varje ord och mening som kommer upp. Du attackerar om du behöver och säger förlåt om du tror du gjorde något fel. Du benämner dem vid namn och bara sätter hela situationen på papper. När de är klart skriver du hur de har påverkat dig fram till idag, vad gör den skiten mot dig idag. Hur går det dig att må? Och sist skriva att du släpper de och gå vidare. Du accpeterar smärtan och ilskan de gav dig, du accepterar deras roll i det hel och du förklarar varför du går vidare. Vad som gör att du måste klippa banden till glömskan. Och absolut sist skriver du farväl.

Vad du gör med brevet är upp till dig, läsa det högt kanske? Gräva ner de eller elda upp? Eller bara spara. Men i det brevet har du ni sparat ner minnet som på en hårdigsk. Och när de kommer upp igen? tänk på brevet och vad du skrev. och varför du fortfarande sa farväl.

[Olive Buloce]

Hoppas du slipper vänta allt för länge på hjälp.

Tror som skrivet ovan att det är bra att prata om det. Berätta så många detaljer som möjligt tills du inte har mer att berätta.
Förstår att det är tufft. Det behöver finnas tillit och som du säger räcker det inte att bara träffas någon enstaka gång för att känna sig trygg med att vända ut och in på sig själv.
Många psykologer brukar rekommendera att skriva ner det som Sycita nämnde. Kanske kan det lätta lite på det jobbiga i väntan på en samtalskontakt?

Här kan du alltid kräka ur dig i alla fall.

[Teal Buhosy]

Gud jag vet inte ens själv jag går runt och är arg men jag tycker typ det är bra för ilskan finns ju där för att skydda en från sådant som vill skada den. Det är bra att du insett att dessa människor är skit och att du är klok nog att förstå att dina nuvarande vänner inte gjort nått men du ska inte gå runt och tänka att du stör andra helatiden för du har förmodligen rätt att vara arg och jag tycker dina vänner bör fatta det. Om det är dina riktiga vänner. Sen så kommer man nog tillslut till en insikt att lixom man går runt och är arg och den man är arg på är inte ens här så den personen som förtjänar ens ilska är inte ens här? okej…. Vem blir påverkad då? Jagg jag påverkar mig själv bara men jag har ju inte gjort nått de var ju den där skit personen som förtjänar att må skit inte jag? jag förtjänar att vara glad. Men när ilskan komme rupp ska man inte bli arg på sig själv för att De är kroppens sätt att säga JAG ÄR VIKTIG och ingen ska få trampa på mig. Och det är självkärlek. Så bli inte så arg på dig själv men fatta ATT du förtjänar lycka oavsätt va skit människor gör och om dina nya kompisar är bra gör de dig förmodligen lycklig så umgås med dom. Du förtjänar lycka om du vill va arg eller gråta gör de någon har skadat dig det är normalt? okej love from me at least

[Teal Buhosy]

Jag tror också du skriver flera år. Jag menar ilskan är nog där för att din kropp försöker säga till dig en sak. Och den saken hör jag är ALDRIG IGEN, LÅT ALDRIG NÅGON GÖRA SÅ MOT MIG IGEN. så du måste lixom lova dig själv att aldrig ska nån få trampa på mig igen. Säg det i spegeln högt De ska aldrig få skada mig igen. Så kanske de går bort. kram

[Teal Hakeva]

Känner igen mig i ilskan. Har blivit väldigt dåligt behandlad under lång tid, låtsats som att allt är bra utåt, och tillslut bara rann det över. Arg hela tiden. Skrek ibland rätt ut hemma.

Det som funkar för mig är antipsykotisk medicin. Den lugnar ner nervsystemet. Har även terapi vilket är bra och jag jobbar med att våga känna mina känslor. Men med medicinen är det som dag och natt. Så tacksam för att det funkar.

[Yellow Cinygi]

Hej fina du!

Jag var exakt likadan, eller är fortfarande till viss del, jag gick runt och var arg hela tiden, fräste till åt mina nära utan anledning och kunde reagera starkt på minsta lilla och bära det med mig hela dagarna. Det är som du säger enormt slitsamt att bli så dränerad på energi. Jag fick sertralin av VC och det har hjälpt mig enormt. Jag var väldigt anti-medicin innan då jag inte vill känna att jag behöver något för att fungera, men det gjorde verkligen att jag kunde andas igen. Jag kombinerar det med psykolog för att komma till roten av ilskeproblemen. Han sa att ilska alltid är en sekundär känsla, t.ex. är du besviken så blir du arg, är du sårad så blir du arg osv. Vet inte om detta svar hjälpte något men kände verkligen igen mig i dig.